Åh! Idag på friskis och svettis blev jag riktigt glad. Musiken började hacka och alla blev sådär svensk-stela. “Oj vi är här och tränar enskilt i en grupp och ska man prata med varandra nu ska man fortsätta hoppa skratta kan man ju inte göra le? ingen aning oj hör man mitt flås vilken knäppskalle hjälp”
Så alla stod där och hoppade lite förvirrat och dumt tills någon brast ut i skratt och det spred sig. Sen började vi alla klappa och någon nynnade melodin. Det var så fint!
Jag hade med mig den där känslan av att det är okej och skratta lite med främmande människor ut till tunnelbanan men märkte snabbt att när jag stod och småfnissade lite åt en person som vinglade till och slog huvudet i rutan (det var nog jag) tyckte folk bara att jag var knäpp.
